Min förlossning började redan tors den 19.05.2011. En rutin koll hos BM, hade högt blodtryck och läckte äggviteämnen. BM ringde till Huddinge, spec mödravården, dom tyckte vi skulle åka in. Satt och pratade med BM innan vi åkte och frågade henne, vad är det värsta som kan hända nu. Hon sa att jag blir i värsta fall inlagt för observation för natten men för säkert komma hem sen....

Jag och min man åkte in. Kommer till Huddinge och dom tar prover och blir inlagd på en gång. Havandeskapsförgiftning. Känns hel skumt. Alla pratar om att jag är jättesjuk och det är allvarligt. jag känner mig frisk och tycker faktiskt att det är bara löjligt att alla springer runt och frågar hela tiden hur jag mår.

Får komma till mitt rum som jag för tillfället fick ha själv. Natten går, lite huvudvärk, en granne i rummet som stönar halva natten...

Fredag, träffar en läkare som pratar om läget. Allvarligt, och måste nog föda bebis under helgen. Tycker fortfarande att det är bara skumt allt. Får gå på ett extra ultraljud och se hur bebis mår. Bebis mår bra och är lite litet, men ok.
Kommer ihåg att jag sitter i köket och börjar fatta att jag ska föda, v 31. Det är alldeles för tidigt och får lite panik. Sitter och gråter och en sköterska kommer in och vi pratar en stund. Hoppas hela tiden att jag ska kunna få åka hem eller iaf kunna behålla bebis minst en vecka till.

Vi får träffa en barnläkare som berättar lite om prematurbarn. Vi får även gå till neo och se lite hur det funkar och ser ut där. Allt känns overkligt. Men ändå så började man förstå att det kommer bli såhär nu, bebis kommer, oavsett om jag är beredd eller inte. Eller rättare sagt, dom plockar ut bebis, för att vi ska överleva.

Lördag, den 22.05.2011.
DAgen börjar lugnt. Äter min frukost. Duschar, pratar en del i telefonen, sitter p åsängen och tittar ut genom fönstret. Sen strax innan 12 börjar jag känna mig väldigt skakis. Hela kroppen skakar och ringer efter sköterska. In kommer sköterskor och läkare. Får mediciner, dropp, och kateter. Och sen rullar vi iväg till förlossningen. Blir väldigt rädd och fattar inte riktigt vad som händer. Är glad att min man kom precis innan vi förflyttades till förlossningen. Där får jag eget rum. Tas prover och folk springer in hela tiden och frågar hur jag mår. Vid detta laget slutar jag räkna hur många som stuckit mig. Har nålskräck och minst 10 personer har stuckit mig över 30 ggr. Tillsut får en man från narkosen komma ner och sticka mig.
Får fasta hela dagen fast läget är stabilt. 20.44 får jag äta middag för läkaren bokar in oss på snitt sön morgon.
Äter lite flingor och macka. Senare bestämmer vi att min man åker hem för att sova lite.
Släcker i rummet och jag försöker sova. Tar bara några minuter och in kommer en sköterska och bökar med magen. Dom tycker att bebis är lite slö och trycker och försöker få bebis att sparka. Händer inget och in kommer massa personer igen. Kommer ihåg en kvinnlig läkare, blond med bruna ögon. Hon frågar om bebis sparkar, jag säger nej, ser panik i hennes ögon. Hon säger, ring din man, du ska föda nu. Hinner bara ringa och sen rullar vi iväg. På en kvart hinner min man köra till huddinge, jag sitter redan på op bordet och ska få ryggmärgsbedövning. Det är massa folk överallt, alla pratar med mig, har svårt att fokusera. Sen springer folk ut och min man får följa med dom. En efter en gratulerar och jag fattar inget ! Sen efter en stund får jag se lilla underverket. Bara lite snabbt och pussa på bebis. En liten röd bebis med massa blont hår ! Bebis mår bra och jag sys ihop och åker sen till uppvaket. Där får jag stanna i ca 4 h. Ligger vaken en stund, försöker röra fötterna men det går inte. Försöker kämpa emot, men somnar. Vaknar och är irriterad, vill bort därifrån och fattar inte varför jag ska ligga där. Jag vill ju träffa min man och bebis ! Tillslut så får jag rullas till mitt rum igen. Där väntar min man på mig. Han berättar att bebis mår bra och är på neo. Får se några bilder på lille skrutt.
Bebis föddees 00.57.
07.35 rullas jag in på neo i min säng och får se lille skrutt ligga i kuvösen.

Sen är en vecka bara dimma. Jag har min förlossningsjournal. Läser om dagarna som kommer, men kommer inte själv ihåg så mycket. Mer än att jag flyttas till BB mitt i natten. Frågar vilket rum jag har. Dom som jobbade natt var så gulliga och duktiga. Får morfin och är nog rätt borta. Har minnesbilder att jag rullas till neo i rullstor. Sitter och gråter vid kuvösen och tittar på lilla bebisen.